Ådalshändelserna
Demonstrationståget strax före ankomsten till Lunde.
Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen, Ådalen 31 kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen i mitten av maj 1931, där fem personer skjöts ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Händelsen delade Sverige i två delar om vems skuld det var att tragedin inträffade och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgare och vänsterinriktade tidningar.
Bakgrund
Strejkbrytare hissas upp ur lastrummet på fartyget Milos.
Sommaren 1930 pågick en konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrörs AB:s sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland. I samband med detta hade strejkbrytare anställts. Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen kontrollerades av släkten Versteegh. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få levererat av vad man trots lågkonjuktur sålt. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60 tal strejkbrytare, bland annat studenter och profisionella strejkbrytare.
Strejkbrytarnas ankoms den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors varefter man tågade till Sandviken. Vid massafabriken, som ägdes av Graningeverken, var strejkbrytarna sysselsatta med lastning av ett fartyg. Genom ett förbiseende kunde demonstranter ta sig in på det avstängda fabriksområdet och ta sig ombord på ångaren ”Miolos” där strejkbrytare utsattes för hot och möjligen misshandel. Efteråt fördes några av strejkbrytarna tillbaka till Kramfors där de visades upp.
”Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på."Svenska Dagbladet
Den polis, som beordrades till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum både vid stationen i Sprängsviken, där urlastningen skedde och vid Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, men stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. Vid denna tid fanns ingen stadspolis som kunde förstärka den kommunala. Att ingripa utanför sin kommun var olagligt för polismän. Med anledning av Ådalshändelserna skapades senare en statspolis.
Demonstrationståget och skotten
Frånö Folkets hus i Kramfors kommun.
Minnesmärket över Ådalshändelserna i Lunde i Kramfors kommun skapat av Lenny Clarhäll (1979-81).
Den 14 maj höll transportarbetarförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Närvarande var företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Beslut fattades om omedelbar arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet avslutats tågade de som samlkats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget avgick fanns ute på gården endast fanor tillhörande Svenska Pappersindustriarbetarförbundets avdelning i Utansjö, SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska Arbetarkommunen i Utansjö. Orsaken uppges vara att de förent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant satte sig i rörelse. Man kan anta att om demonstrationståget avgått sedan överläggningarna slutförts, hade täten av tåget innehållit långt fler fanor. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning. Myndigheterna hade läst upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var ”upprorsman”.
När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärens befäl se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan, något som varken undersökningskommissionen eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringä hans trupp och beordrade då eldgivning. De fem dödade var
20 åriga fabriksarbetare Eira Söderberg
Erik Bergström 31 år gammal fabriksarbetare
Evert Nygren 22 år och arbetare
Sture Larsson 19 år och
Viktor Eriksson 35 år.
Eira Söderberg var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare när hon blev träffad av en rikoschett. Utöver detta sårades fem personer.
Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands Fältjägare och Norrlands artilleriregemente, vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. På vissa tidningars löpsedlar stod ”officerarna tryckte pistolerna i soldaternas och kommenderade eld”. Detta påstående stämde inte då alla soldater som deltog var stamanställda, det vill säga yrkesmilitärer. Det berättas att en trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson ( senare tog han namnet Alespong ) från Dynäs, skall ha blåst signalen ”eld upphör ” och därmed fått militären att sluta skjuta. Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp” men att åtalet lades ner innan rättegångsdatumet.
Skotten i Ådalen - en annan berättelse
”Frånvaron av förtroendevalda i ledningen för demonstrationståget brukar ofta anföras som en förklaring till tragedin, men som alltid när allting gått snett och ingenting som planerat finns ingen entydig, yttersta orsak. (polischefen) hade tänkt sig att demonstrationen skulle avslutas med ett möte på den öppna plats där konstnären Lenny Clarhälls minnesskulptur nu står, att mötesdeltagarna skulle betrakta landshövdingens arbetsförbud(för strejkbrytarna) som en seger och att mötet därefter skulle avlysas och alla i god ordning vandra hemåt.
Allt detta gick om intet i det ögonblick som ett facklikt baner kastades över huvudet på en av den beridna vaktpatrullens hästar: hästen kastade av sin ryttare, stenar började vina genom luften och demonstranter trängde sig förbi istället för att ta den väg som militär och myndigheter avsett. När patrullens ledare såg att den avkastade soldaten blödde från ett sår i nacken fyrade han av ett pistolskott, som träffade en demonstrant i armen…
Någon minut senare var den öppna platsen framför militären full av folk. När en grupp demonstranter rusade fram mot en av kulsprutorna fruktade kapten Nils Mesterton att flanken var på väg att övermannas och gav order om eld mot de i förväg anbefallna målen, främst stengrunder på de omkringliggande husen som han valt just i syfte att hålla demonstranterna på plats och förhindra blodsutgjutelse. I verklighetens kaos fungerade i vilket fall som helst ingen plan: när kulsprutorna knattrade igång spred sig paniken blixtsnabbt, människor sprang kors och tvärs och rikoschetterna flög lika planlöst genom luften… Fem människor låg (efteråt) döda och lika många hade sårats, de flesta offren för rikoschetterna enligt Ådalskommissionens noggranna utredning med hjälp av såväl ballistisk som kirurgisk expertis.”.
Ned Med Mördarregeringen! Tusentals demonstrerar i Stockholm.
Polisen drar blankt och tränger tillbaka demonstranter i Stockholm. Många anhölls och flera blev skadade.
Epilog
Syndikalister och kommunister tog efter Ådalshändelserna tydligt ståndpunkt mot den militära våldsutövningen medan det socialdemokratiska partiet och LO var splittrat i sina åsikter även om både LO och SAP tidigare har tagit ställning mot strejken. Den myndighetskritiska falangen inom SAP leddes av den tidigare kommunistledaren Zeth Höglund och Social.Demokratens chefredaktör Arthur Engberg. Partiledningen med partiordförande Per Albin Hansson och Rickard Sandler i spetsen ansåg däremot att strejkledarnas agerande gav dem ett direkt ansvar för händelserna. Till offrens begravning sände SAP där Rickard Sandler (sjäv föd i Ådalen) som sin officiella partirepresentant.
” Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrevs och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejktransportörernas sida”,
-
Per Albin Hansson riksdagsprotokollet från andra kammaren den 15 maj.
”Sex tusen industriarbetare i Ådalen, samlades till möte och demonstration i Frånön kräva av regeringen att omedelbart draga tillbaka utkommenderad militär. Under dagens lopp har fyra arbetare dödats av militären och flera allvarligt skadats. Vill regeringen undvika ytterligare blodytgjutelse måste militären hemkallas innan mörkrets inbrott. Om svar anhålles omgående till undertecknad Andersson, telefon Kramfors 68”.
-
Undertecknad Ådalsarbetarnas aktionsutskott.
”Militären mördar fem arbetare i Ådalen och sårar lika många. Detta fruktansvärda budskap går nu ut över allt Sveriges land, väckande sorg, harm och avsky. En fumlig regering, en svag och omdömeslös länstyrelse, ett vettlöst militärbefäl, en samvetslös och provokatorisk arbetsgivarepolitik, som opererar med strejkbrytare, där brandämnen bokstavligen hopats. Allt detta bär skulden till det skedda.”
”Men djurens väktare, svenska medborgare, som tvingas att öva sig till mördare, kommenderades att ge eld och då föll de, våra kamrater, föll för av stat och kyrka välsignade mordvapen.”
”Vi skall, då våra i Ådalen fallna klasskamrater, jordas, lova, att de kulor som föll från det”demokratiska” Sveriges militär, icke skall ha fallit förgäves.”
”I en sinnesförvirring som man gärna ville hoppas vara övergående, men dock har anledning att frukta som ett varsel om andra tider, har folkf ryckts med att hylla olyckans offer som hjältar och tillbedja det röda Vilddjuret… Vi blotta också våra huvuden för kapten Mesterton och hans kamrater, som i ett prövande ögonblickicke sveko sin säkert då mycket då tunga plikt. Och en av Sveriges i dessa dagar mest hatade och skymfade män bringar vi ett ärligt tack. Det finns ännu svenskar som icke se rött.
— Kyrkoherde Ivar Rhedin / Göteborgs Stifts Tidning (Rhedin startade senare partiet Kyrkliga Folkpartiet)
Begravningsplatsen för fyra av dödsoffren vid Ådalshändelserna 1931.